Ett vägskäl i livet?
För första gången på väldigt länge, eller..nej. För första gången någonsin, känner jag rädsla för min hälsa på en helt ny nivå. Jag ska försöka förklara hur det känns... Tänk er att ni är superstressade över någonting, ni vet den där känslan ni får i kroppen då, stirriga, panikslagna, vet varken ut eller in-superstressade känslan, det knyter sig lite i magropen och ni vet inte hur ni ska gå vidare nu. Den känslan, så känner jag konstant hela dagarna med undantag vissa stunder då jag lyckas tänka på annat. Men. Problemet är att jag stressar upp mig mer och mer och mer och KAN INTE slappna av, kan inte glömma, kan inte andas ut och tänka att "det är lugnt" hur mycket jag än försöker. Jag är fast. Fångad. Utöver denna känsla så får jag ett tryck på bröstet, hjärtat slår hårt, och det jobbigaste av allt, jag tänker KONSTANT på andningen, hyperventilerar till och från, försöker med långa tunga tag, korta små, heela tiden känner jag hur jag andas, det har liksom slutat komma naturligt! Ni vet normala människor tänker ju inte att de andas, de bara gör det. Det känns som att jag måste tänka på det hela tiden för att jag ska kunna andas. Och jag kan inte sluta tänka på det. Ibland svartnar det för ögonen, jag måste ta tag i något för att det snurrar till. Jag kan inte sluta analysera alla fysiska och mentala känslor, hela hela tiden, om och om igen. Samtidigt som jag har ännu mera ont i magen, illamående och är otroligt rastlös och trött på samma gång, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir rädd för mig själv. Hur ska jag ta mig ur det här? Trodde aldrig detta skulle hända mig, aldrig. Okej att jag är en stressig person, men this, this is to much.
låter inte alls bra gumman. Kram!
Enligt min mening.... låter det ju väldigt likt panikångest attacker måste jag säga?
Sånna trevliga kan jag ha och det låter som du beskriver det i alla fall. Då är det precis sådär, jätte tungt att andas och man måste som verkligen fokusera på att "nu drar jag in luft och nu pressar jag ut luften igen". Plus illamående, panikkänsla, hjärtklappning. Som att allt annat i kroppen går på högvarv, medans andningen som stannar upp och gör att man knappt kan stå upp.
?
Nu vet ju inte jag vad orsaken till att du känner som du gör är, men ordet stress har ju synts till en del i din blogg. Och den bild jag har av dig, ändå från runan-tiden... är att du är väldigt ambitiös(inget negativt med det i sig!) och alltid vill prestera på topp och har rätt stora krav på dig själv på ganska många håll och kanter...
Och om man kör på i 180 hela tiden, prestera, hinna med det ena och det andra, finnas där för alla andra, vara på alla håll och kanter... tillslut säger väll kroppen till att NU är det nog!
Psykisk utmattning/utbrändhet?
Gud så jag svamlar! Kände bara att jag var tvungen att kommentera detta. Kan inte bara läsa denna typen av inlägg och sen inget skriva. Men kan ju hända att jag är ute och cyklar och att det jag skriver inte alls stämmer in på dig, men ville i alla fall lämna en kommentar till dig!
Hoppas du kan hitta en sätt att ta dig ur den där känslan.
KRAM
Tusen tack för att du bryr dig!
Jo det är panikångest stämmer bra det. har haft liknande för några år sedan men nu vare riktigt illa. är ledig nu från jobbet och är på landet för att koppla bort lite.. ska gå i kbt.. och har en lugnande medicin som jag kan ta.
Jo stämmer bra. nog precis så jag är och alltid har varit och precis som du säger så kommer det ju till en punkt när kroppen säger ifrån.. hoppas bara att kbtn kan hjälpa mig därifrån jag hamnat idag..
Alltid skönt att höra att man inte är ensam trots att jag inte är glad att du också känner detta! kram på dig
åh hjärtat det låter ju inte bra :(
skickar en stor kram till dig <3
Låter ju hur bra som helst med att du ska gå i kbt! Kanske tar tid men hjälper tror jag absolut det gör! Men krävs väll en hel del arbete. Om du "bara" får träffa en person som du får förtroende för också. (Kan ju inte vara någon människa där det bara känns stelt och dumt med lixom. Den personen ska ju hjälpa dig till att styra upp saker och ting.)
Hejjar på dig! Kram
<3
Precis Sofie!! Så hoppas verkligen att det blir någon typ med hjärna, som passar mig...
Tusen tack <3 Detsamma får jag säga! kram till dig