(Ja det är faktiskt morgon här hemma, då jag vaknade för en halvtimme sedan...)

Sov nämligen hos Filip efter träningen igår, så då gick jag upp samtidigt som honom vid 6 på min lediga dag, men som sagt så tog jag igen sömnen nyss haha. Hur som helst, han släppte mig vid tunbergsskolan busshållplatsen där, skitchill tänkte jag, det var en hel del bilar och människor ute redan så inge läskigt alls. Tills det typ efter 2 minuter tunnades ut och mystiskt så försvann alla människor och ersattes utav min favorit, skåpbilar! Wiho! Eftersom att jag satt så fruktansvärt nära vägen och bilarna kändes det verkligen som om de nästan snuddade vid mig av någon konstig anledning.. Första bilen gick bra, andra okej, men sen blev det rätt påtagligt jobbigt. Jag överdriver inte när jag säger att 99% var skåpbilar som åkte förbi. Under 10 min hann jag se så många olika skåpbilar jag aldrig sett under hela mitt liv tidigare, plötsligt stod jag där helt naken och sårbar intryckt i hörnet utav sl:s glasväggar. Räknade till 10 bussar som svängde höger istället för till vänster borta i rondellen, hann tänka minst lika många gånger att den inte skulle komma och ångesten kröp sig bara närmare och närmare. På med luvan, av med luvan, blunda, titta, blunda, nynna, låtsas se ut som en grabb, hyperventilera, och så kom dem. Och de kunde inte sluta rinna ner längs kinderna. Det var som om att det bubblade över och tillslut kunde jag inte hålla dem inne längre. Precis då såg jag bussen som svängde vänster borta i rondellen, äntligen min buss.

C