Det är ingen nyhet här men, jag satt och tänkte på det idag påväg hem från jobbet på tåget. Hur gör man för att återgälda 20 år av extremt generös uppväxt? Jag känner liksom enorm tacksamhet men nästan lika enorm frustration att jag aldrig kommer kunna ge tillbaka så mycket. Jag får typ köpa ett hus åt dem nere vid medelhavet eller nåt när jag "blir stor". 

Blir ni också upphämtade vid tågstationen 9ggr av 10 efter jobbet? Tågen är alltid försenade vilket bidrar till att jag brukar missa bussen med typ 3 minuter vilket i sin tur bidrar till att jag får vänta nästan en hel haalvtimme på nästa buss, eller ja, det behöver jag ju aldrig göra eftersom pappa alltid hämtar mig vid norrviken då... Ja, jag vet, jag sade ju det, det var ju det hela inlägget handlade om. Jag jobbade idag och hann inte själv kolla på trosor och strumpor som jag behöver så vid 13-tiden ringer kära mor till jobbet, och beskriver trosor och undrar om storlekar, när jag kommer hem finns trosor och strumpor, skitsöta för den delen, och väntar på mig. Mina favoritstövlar skrek efter att bli omklackade, inlämnat under dagen och inte för att "de hade vägarna förbi" direkt. Men det bad jag faktiskt om. Åh. Det räckte inte precis med en middag på edsbacka wärdshus. Jag tror det är då små sakerna jag måste göra för att rensa mitt samvete mot dem. Tänka innan jag kanske slänger ur mig en trött/grinig ton efter jobbet, ta undan den där extra disken och ta hand om den där dammsugningen, stanna hemma och umgås med bara dem lite oftare (sitta vid datorn och på rummet räknas inte, nej). Låter ju som om att jag är världens bratigaste dotter, det är jag faktiskt inte alls, jag har bara extremt lätt för att få dåligt samvete. 

Hur som helst, min familj är helt fantastisk och jag älskar dem ohyggligt mycket.