Ibland är det något som får en att fundera. Ibland kan man sitta i timmar och bara tänka. Imorse var en sådan stund. Jag vaknade 7.00 av min förkyldning, kunde knappt röra mig, suck. Så jag fixade ihop lite te, treo och förkyldningsbrus och kurade ihop mig under täcket för att kolla lite dirty sexy money. Men så började jag kolla massa gamla bilder och ni vet hur det kan få igång tankarna på gamla tider. Sen fastnade jag där tills klockan började närma sig 10-tiden. Man bara sitter där och filosoferar, på hög nivå. Tiden bara susar iväg.

Jag kom fram till en sak. Att jag kan sakna vissa saker från mitt förflutna väldigt väldigt mycket, men, jag inser att saker är inte idag så som det var förut, vilket i sin tur gör att jag är fullt medveten om att jag inte skulle kunna gå tillbaka och vara där jag en gång var förut... vilket i sin tur gör att jag kan se tillbaka på saker och sakna det, på ett skönt sätt, för jag har gått vidare och mognat. Jag blev faktiskt väldigt stolt över mig själv, eller glad iallafall, över att jag kom fram till det. För det fick mig att inse att saker i framtiden som kan komma att bli jobbiga, som man kan komma att ångra eller sakna kan kommas över, att jag kan klara det.

En gång i tiden sade en person till mig att människor förändras. Människor förändras. Men varför? Det är inte personen i sig som plötsligt blir en annan person, nej. Det är livet som förändrar människorna. Man kommer alltid vara samma person innerst inne, men man kanske förändrar livsstil, man kanske förändrar sina prioriteringar och tom vissa värderingar. Detta kan få oss att verka som om man plötsligt är en annan person, men så är det inte.

Man kan möta en människa, eller flera, som man tror man ska spendera resten av sitt liv med eller vara vänner tills döden med. Men så med tiden förändras livet, bådas liv, allas liv pga vad man går igenom, vad som händer runtomkring. Kanske får ett möte med någon eller en upplevelse dig att plötsligt vilja göra något helt annat och på den vägen börjar ditt liv förändras. Förändras och skiljas från det liv du trodde att du skulle spendera resten av ditt liv med. Där kommer "Du är en helt annan person" in och "Jag känner inte dig längre". Men varför gå så långt, för det handlar oftast inte om det. Oftast så handlar det om att man helt enkelt är påväg åt olika håll och att man upptäcker det under en relation med någon, ja så kan det vara och det är inte alltid man kan jämkas om en och samma väg. Men, man kan alltid stötta varandra och fortfarande finnas där, för vägarna behöver inte alltid vara så långt ifrån varandra som man tror och vad är det som säger att vägarna inte kommer mötas längre fram?

Jag tror att man måste tänka på vad som är viktigt i ens liv, att tro att ens öden och liv plötsligt skiljt sig helt och så springer man iväg, eller att det bara är vägen dit som ser annorlunda ut och man inte har någon anledning att springa. Jag vet inte hur pass bra jag lyckades förmedla det jag ville ha sagt nu. Men jag ville väl mest säga att man ska vara rädd om de väldigt få sällsynta, fina kontakter man kanske hittar i livet.