Det är extremt skönt när man hittar en skön rytm på gymmet och bara köttar på. Men även om man inte kör jättehårt alla gånger så känns det ändå så himla skönt och för at inte tala om hur skönt det känns efteråt. Det suger att det är så svårt at få in det på rutin i vardagen bara. Jag har inte tid och "jag har inte tid", är det hela tiden. Det tar en till tvp veckor att komma in i rutinen och vara fast men de där veckorna är svårast att ta sig tid till. Fantastiskt att jag änltigen jobbar lite mindre och kommer attha tiden iaf. Nu är det bara upp till bevis att jag klarar av att lägga min tid på det också. :) Var på gymmet imorse, superskönt, var så fint väder så kunde inte annat än att njuta av promenaden/joggingturen dit och hem! Frisk luft också :)

Nu är det dags för mig att rulla över till Sanaz en stund! Så får jag lite se vad det blir av denna fredagkväll.

Love C

Några lugna sköna dagar i världens lugnaste skönaste miljö. Jag fick hämta nya krafter och ladda om lite. Det gjorde mer gott än vad jag hade hoppats på. Plocka svamp, promenera, äta god mat, andas frisk luft, göra absolut ingenting. På fredagen kom mamma, syrran och min klippa upp, som hjälpte pappa att bygga ett till hus. Jag agerade husmor och gjorde bröd, lagade mat och bakade. Rödfärgade det nya huset gjorde jag tillsmmans med mor och syster också medan grabbarna spikade! Hur som, en fin vecka och en fin helg.

Det finns inget tvivel, hur än mitt liv kommer se ut i framtiden, så kommer jag att flytta från Stockholm.

För första gången på väldigt länge, eller..nej. För första gången någonsin, känner jag rädsla för min hälsa på en helt ny nivå. Jag ska försöka förklara hur det känns... Tänk er att ni är superstressade över någonting, ni vet den där känslan ni får i kroppen då, stirriga, panikslagna, vet varken ut eller in-superstressade känslan, det knyter sig lite i magropen och ni vet inte hur ni ska gå vidare nu. Den känslan, så känner jag konstant hela dagarna med undantag vissa stunder då jag lyckas tänka på annat. Men. Problemet är att jag stressar upp mig mer och mer och mer och KAN INTE slappna av, kan inte glömma, kan inte andas ut och tänka att "det är lugnt" hur mycket jag än försöker. Jag är fast. Fångad. Utöver denna känsla så får jag ett tryck på bröstet, hjärtat slår hårt, och det jobbigaste av allt, jag tänker KONSTANT på andningen, hyperventilerar till och från, försöker med långa tunga tag, korta små, heela tiden känner jag hur jag andas, det har liksom slutat komma naturligt! Ni vet normala människor tänker ju inte att de andas, de bara gör det. Det känns som att jag måste tänka på det hela tiden för att jag ska kunna andas. Och jag kan inte sluta tänka på det. Ibland svartnar det för ögonen, jag måste ta tag i något för att det snurrar till. Jag kan inte sluta analysera alla fysiska och mentala känslor, hela hela tiden, om och om igen. Samtidigt som jag har ännu mera ont i magen, illamående och är otroligt rastlös och trött på samma gång, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir rädd för mig själv. Hur ska jag ta mig ur det här? Trodde aldrig detta skulle hända mig, aldrig. Okej att jag är en stressig person, men this, this is to much.